blog.Crónica

Bakom The Beautiful Schizophonic döljer sig portugisen Jorge Mantas. Hans senaste album, Erotikon, utgörs av långsamt böljande drone-stycken, enligt pressreleasen med ett mer eller mindre tydligt erotiskt/romantiskt tema skvalpande i bakgrunden. Musiken ligger som en tunn, varm morgondimma i rummet. Anslaget är så mjukt att jag snarast vill kalla det silkeslent. Faktum är att albumet är så undflyende och skirt att det nästan blir provocerande. Men jag är inte säker på att detta nödvändigtvis måste vara något negativt, det hela är så väl genomfört att jag faktiskt kapitulerar.

Ute pÃ¥ ambient-/drone-marknaden finns en uppsjö med liknande skivor. Gränsen för när de blir trÃ¥kiga eller helt enkelt utbytbara är hÃ¥rfin. Men här tycker jag mig ändÃ¥ hitta en relativt personlig stil, en smÃ¥tt förförande grundton. I grunden handlar det ju enbart om ifall det fungerar eller inte. Och här tycker jag att det fungerar. Ett jämnt album, men nÃ¥gra spÃ¥r sticker ut mer än andra. I “Blumarine” bubblar det till lite med en slags undervattenskänsla. “Musgo” blandar kvittrande smÃ¥fÃ¥glar med radiovÃ¥gsbrus och “Alba” samplar en inspelning frÃ¥n 1860 av “Au Claire de la Lune” – sannolikt den första inspelningen av en mänsklig röst, gjord pÃ¥ en sÃ¥ kallad fonoautograf.

Erotikon är ett sÃ¥ pass vackert album, sÃ¥ pass rent i sin form, sÃ¥ pass ljuvligt flytande att det blir lite svÃ¥rt att inte tycka om. Jag läser pÃ¥ konvolutet att röst, piano, gitarr och Fender Rhodes smyckar ut ljudbilden. Typiska element men alls inte särskilt lätta att urskilja här. Att dessa akustiska inslag är sÃ¥ väl integrerade i musiken gör att albumets skimrande “kärlekssÃ¥nger” fÃ¥r en mystisk och hemlighetsfull karaktär. Nämnde jag att det lÃ¥ter drömskt ocksÃ¥? Mattias Jonsson

via soundofmusic.nu

Lui è portoghese, si chiama Jorge Mantas e ha una magnifica ossessione (che ben si desume sin dai titoli dei due album finora realizzati, “Musicamorosa” del 2007 e questo “Erotikon” di fresca stampa). Ovvero tutto quel che concerne la sfera sessual-sentimentale, preponderante se non unica ragion d’essere di una musica d’intrinseco temperamento erotico e passionale. E la formula per dar luogo a questo tormentato torrente d’esplosioni e d’ardori amorosi à al tempo stesso semplice ad efficace: un’insistita concatenazione di cellule armonico-melodiche, affastellamenti di loop che tutto ingoiano, assorbono e sommergono – persino voci, registrazioni d’ambiente e strumenti di natura ortodossa (pianoforte, chitarra, fender rhodes) – in un impetuoso e appassionato drone para-sinfonico. Pensate a un William Basinski col cuore in tempesta, al canto di Orfeo capace di neutralizzare il richiamo incantatorio delle sirene o, in maniera milto più romanticamente in tema, al quel culto dell’amour courtois, misto di desiderio erotico e realizzazione spirituale, abilmente evocato dagli stordenti quindici minuti dedicati a Eleonora d’Aquitania. Omnia vincit amor! Nicola Catalano